Människor – och alla andra organismer på jorden – har direkt nytta av kärnstrålning utan att vara medvetna om det. När man solar glömmer man lätt att allt börjar med kärnreaktioner som frigör energi djupt inne i solen.

Solljuset kommer från kärnreaktioner, radioaktiva ämnen finns i bergen och i havet, och vid vulkanutbrott släpps betydande mängder radioaktivitet ut i atmosfären. Man har dock aldrig observerat några allvarliga följder för människor. (Bild: Alasdair Turner)

Jordens inre värme orsakas av strålning från naturliga radionuklider. Den bidrar bara med omkring 0,05 W/m² till energiflödet vid markytan, en liten bråkdel av det genomsnittliga energiflödet från solen på 240 W/m² som når jordytan. Denna inre värme håller dock en del av jordens kärna flytande och gör det möjligt för kontinenterna att röra sig (plattektonik), vilket påverkar livets utveckling.

Utan kärnreaktioner skulle vi inte finnas.

När jorden bildades för omkring 4,5 miljarder år sedan var strålningsnivån ungefär tre gånger så hög som i dag. Strålning i sig dödar alltså inte liv. Denna tolkning stärks av att strålningsnivån varierar avsevärt över hela världen, vanligen med en faktor 10, men i vissa områden med en faktor större än 100. Är människor som bor i dessa områden med förhöjd naturlig strålning mindre friska än vi andra, mer mottagliga för infektioner eller har de kortare förväntad livslängd? Svaret är nej! Den naturliga strålningsnivån kan alltså variera med en storleksordning utan märkbara följder för människor.

Karta över nivåerna av naturlig strålning på olika platser i världen (bild: S. M. J. Mortazavi/Health Research Foundation, Kyoto, Japan):

Säger det oss något att vi är okänsliga för så stora variationer i den naturliga bakgrundsstrålningen? Låt oss fundera lite.
  Tar det lång tid att reagera när du ser en bil köra rakt mot dig? Absolut inte, för utan din snabba reaktion skulle ditt liv vara i fara. Din syn och den mycket snabba överföringen av rätt signaler till hjärnan är av största betydelse för din överlevnad. Detsamma gäller vår hörsel, vårt luktsinne och vårt smaksinne (annars skulle vi till exempel kunna äta skämd mat och bli sjuka).
  När temperaturen ändras med 20 % från 300K (den så kallade "rumstemperaturen") utsätts vi antingen för köld eller för överdriven värme. Båda hotar vårt liv, så vi måste varnas för sådana temperaturförändringar. Därför har evolutionen utrustat människan med förmågan att känna mycket små temperaturförändringar, i storleksordningen omkring 2 grader, dvs. mindre än 1 % av rumstemperaturen.
  Den naturliga strålningsnivån kan variera inte med 20 % utan med omkring 1000 %, och det påverkar inte vårt liv. Varför har vi inte något sinne som är inställt på kärnstrålning? Att vi inte känner denna strålning, inte märker den alls, kan vara det bästa tecknet på att kärnstrålning som sådan inte är skadlig under normala förhållanden. Å andra sidan: varför skulle just kärnstrålning, som bara är en form av energi, förbli farlig i evolutionen, när alla andra former används i organismernas utveckling?

Men kanske påverkar naturlig och konstgjord strålning oss olika? Kanske börjar strålningen orsaka skador som våra organismer inte tål om en viss nivå (tröskel) överskrids? Svaret på den första frågan är enkelt: strålning verkar alltid på samma sätt, och resultatet beror på strålningstypen, dosen och exponeringstiden. Effekterna beror också på ålder, kön, allmänt hälsotillstånd osv. Den andra frågan är mycket svårare att besvara.

Genom att studera de kärnreaktioner som sker naturligt omkring oss har forskarna kunnat utveckla teknik som utnyttjar dessa processer till vår fördel.

Röntgenstrålning är den joniserande strålning som oftast används inom diagnostiken. Den började användas inom medicinen mindre än ett år efter att Konrad Roentgen av en slump upptäckte den 1896. Den används som undersökningsverktyg men också för behandling. Röntgenbilder gör det möjligt för läkarna att se vad som händer inuti människokroppen utan att behöva öppna den. Vid vanliga röntgenundersökningar är stråldosen för låg för att innebära någon risk, men vi bör vara mer försiktiga när det gäller gravida kvinnor, eftersom den möjliga risken för fostret fortfarande diskuteras.

Kärnstrålning i höga doser används för att behandla cancer. I hela världen görs mer än 5 miljoner sådana behandlingar varje år, vilket hjälper svårt sjuka människor. Ett stort antal diagnostiska undersökningar, omkring 30 miljoner per år, görs med radioaktiva ämnen. Om man lägger till omkring 2 miljarder diagnostiska röntgenundersökningar är omfattningen av användningen av joniserande strålning ganska imponerande.

Visste du dessutom att alla operationer som kräver sterila förhållanden har stor nytta av att instrumenten steriliseras med strålning? Sprutor, kanyler, skalpeller ... all kirurgisk utrustning måste vara helt steril, så att patienten inte utsätts för farliga bakterier.

Men hur är det med produkter vi använder i vardagen? Använder du några hudkrämer? Du skulle verkligen inte vilja ha en kräm som är farlig för huden. Sådana produkter görs hygieniskt säkra genom att krämen bestrålas innan den förpackas och säljs.

Vill vi ha livsmedel som håller längre eller frön som ger större skördar? Bestrålning klarar uppgiften. I stället för kemikalier eliminerar bestrålning smittsamma mikrober (till exempel salmonella), och dessutom förorenar den inte maten så som kemikalier gör.

Skadeinsekter kan bekämpas genom att en del av populationen bestrålas så att insekterna blir sterila. Dessa insekter kan blanda sig med obestrålade insekter, men de kan inte föröka sig. Det håller populationen på en mer hanterbar nivå.

Om du dricker mjölk bör du kanske veta att plastförpackningarna som mjölken förpackas i troligen har bestrålats med gammastrålning (själva mjölken behandlas på annat sätt).

Kärnkraftverk är en annan mycket viktig tillämpning av kärnreaktioner. Traditionella kraftverk – som eldar kol eller olja – producerar mycket smog, som är mycket skadlig för miljön. De förbrukar fossila bränslen, som snabbt håller på att ta slut, och dessutom skadar utvinningen av dem ur jordskorpan miljön. Användningen av kärnenergi kan avsevärt minska mängden växthusgaser som släpps ut i atmosfären, och det behövs mycket mindre bränsle för att få samma mängd energi.

Inom arkeologin används kärnteknik för att datera föremål (t.ex. med hjälp av ¹⁴C). Inom konsten kan man använda strålning för att avgöra om föremål är äkta eller förfalskade. Strålning kan också visa den kemiska sammansättningen hos ett okänt ämne: strålningen exciterar atomerna i ämnet och får dem att sända ut elektromagnetisk strålning som är karakteristisk för en viss atom och därmed avslöjar att den finns där.

Bilden till höger: En anläggning för acceleratormasspektrometri vid University of Oxford.

Detta är bara några av de praktiska användningarna av kärnreaktioner, och då har vi inte ens nämnt tillämpningarna inom vetenskaplig forskning. Det råder ingen tvekan om att mänskligheten har stor nytta av kärnstrålning.

Hur nyttig kärnstrålningen än kan vara är vi rädda för den, och vi har goda skäl att vara det. Vi känner alla till den traumatiska upplevelsen i Hiroshima och Nagasaki – de två japanska städer som angreps med atomvapen. På extremt kort tid förstördes stora delar av städerna, och omkring 200 000 människor miste livet. Några av de överlevande fick cancer som troligen inte skulle ha uppstått om det inte vore för kärnstrålningen från bomberna. Bara i Hiroshima orsakades mellan 1950 och 2000 46 % av dödsfallen i leukemi och 11 % av dödsfallen i solida tumörer av strålningen från bomberna.

Det var naturligtvis tillfällen då kärnteknik avsiktligt användes som vapen. Men olyckor kan ibland inträffa även under kontrollerade, ’säkra’ förhållanden. Tjernobylolyckan i april 1986 och katastrofen i Fukushima Daiichi i mars 2011 är tankeväckande exempel.

Explosion vid kärnkraftverket Fukushima Daiichi – 12 mars 2011 (bildkälla: NTV/Reuters).

Riskerna med kärnteknik skildras ofta i medierna. Vi läser, hör eller ser ofta skrämmande nyheter om kärnstrålning. De flesta av oss har fått lära oss att kärnstrålning är något vi helt bör undvika, och rädslan för strålning förstärks av att vi inte kan se, känna, lukta eller höra strålning. Men hur välgrundad är vår rädsla egentligen? Ska vi vara rädda, eller håller det på att bli en irrationell fobi? Vi har nytta av kärnkraft på hundratals sätt, och säkerhetskraven för kärntekniska anläggningar och kraftverk är mycket stränga och upprätthålls noggrant. Olyckor är mycket sällsynta.

När vi funderar över riskerna med joniserande strålning är det klokt att först tänka på de risker vi är mer bekanta med. Nästan varje aktivitet innebär någon risk, ibland till och med en dödlig.

I allmänna termer skulle vi kvantifiera risken som något som är proportionellt mot sannolikheten för en viss olycka och olyckans följd uttryckt på en skala från 0 till 1 (0, 1). För att göra det enkelt tittar vi bara på det extrema fallet: risken för dödlig sjukdom eller död i en olycka. Vi korsar vägen, dricker alkohol, röker cigaretter, arbetar under farliga förhållanden – i alla fallen finns det en viss sannolikhet att dö. Hur stor är denna sannolikhet? Enligt fysikern Georg Marx är det praktiskt att använda begreppet mikrorisk – risken att en av 1 miljon människor som utsätts för en viss situation dör. En sannolikhet på 1 på miljonen verkar inte särskilt allvarlig, eller hur?

En mikrorisk motsvarar:

1. att resa 2500 km med tåg
2. att flyga 2000 km
3. att resa 80 km med buss
4. att cykla 12 km
5. att åka 3km på motorcykel
6. att röka en cigarett
7. att tillbringa två veckor i ett rum med en rökare
8. att andas in förorenad luft i 3 till 10 dagar
9. att dricka en halv liter vin
10. att arbeta 1-5 veckor på en fabrik
11. att klättra 1-5 minuter i höga berg

De risker vi tar beror också på var vi arbetar. Arbetar man ett år inom handeln utsätts man för 10 mikrorisker, på en fabrik för upp till 100, inom transportbranschen för 400, i en kolgruva för 800 och på en oljeplattform till havs för 1800.

Som vi har sett är risk en oundviklig del av vår vardag. Vi är dock så vana vid de flesta riskfaktorer att vi oftast inte tänker på dem eller helt enkelt accepterar risken. Ibland gör många människor saker som de vet är riskabla men väljer att inte tänka på det. Hastighetsgränser finns till exempel av säkerhetsskäl, och ändå väljer många att köra för fort trots att de vet att det är farligt.

Rökning är ett annat bra exempel på ignorerade risker. Många rökare tycker att glädjen med att röka väger tyngre än risken att drabbas av en dödlig sjukdom som lungcancer. Som väntat ökar risken att få lungcancer med hur mycket och hur länge man har rökt, men risken ökar mycket mer än folk tror. Studier visar att risken att få lungcancer ökar kvadratiskt med antalet cigaretter som röks per dag, medan den över tiden t ökar proportionellt mot t⁴ eller till och med som t⁵! Det är också viktigt att notera att en rökare, som är mer mottaglig för lungcancer, också kan vara mer känslig för yttre gammastrålning, eftersom strålningen påverkar celler som redan har skadats av rökningen.

Det kan därför vara rimligt att också fundera över det man kan kalla en acceptabel risk. Detta är per definition ett mycket subjektivt begrepp, eftersom olika människor har olika uppfattning om vad som är acceptabelt. Deras situation påverkar också deras inställning. Ibland accepterar människor som bor långt från ett kärnkraftverk den risk det innebär att ha ett sådant kraftverk, medan de som bor nära kanske inte gör det. De som arbetar vid kraftverket har en helt annan syn, eftersom det är lättare att ta sig till jobbet ju närmare det ligger.

Vi bör också vara medvetna om att riskberäkningar som bygger på vissa statistiska faktorer aldrig är helt övertygande för den breda allmänheten. Människor är mindre intresserade av globala genomsnitt än av sin egen lokala säkerhet. Och när det gäller kärntekniska anläggningar och en eventuell terrorattack kan inga beräkningar vara till verklig nytta. Det enda vi kan säga är att säkerhetsnormerna inom kärntekniken under normala omständigheter gör den nukleära risken mycket mindre än risken med någon annan teknik.

Paracelsus, en tysk läkare och filosof som levde på 1500-talet, studerade olika kemikaliers effekter på hälsan och drog slutsatsen att det är dosen som gör giftet.

Med andra ord: det som är ett gift i hög dos är inte nödvändigtvis giftigt i låg dos. Låga doser kanske inte har någon effekt alls. De kan till och med vara nyttiga. Vacciner är ett perfekt exempel på detta. De kan hindra oss från att få en allvarlig sjukdom, men kan bli farliga om de ges i stora mängder. De nyttiga effekterna av potentiellt skadliga ämnen kallas hormesis. Vissa har undrat om sådana nyttiga, hormetiska effekter också skulle kunna uppstå när det gäller kärnstrålning.

Vid medicinska procedurer där strålningen används för diagnostiska ändamål (som röntgenbilder) begränsas dosen till en säker nivå som ändå ger bra bilder av våra organ. Vid strålbehandling är läkarens enda mål däremot att bekämpa cancern, och den dos som används kan vara mycket hög, men den riktas mot tumören så att den inte utgör någon allvarlig fara för de friska delarna av kroppen. Komplikationer efter sådan behandling är inte ovanliga men går för det mesta att bota.

Här är en tabell som visar de mikrorisker som är förknippade med några medicinska diagnostiska undersökningar:

Medicinsk undersökning	Typisk effektiv dos [mSv]	Risk [mikrorisk]
Röntgen av en arm eller ett ben	0.01	<0.5
Tandröntgen	0.01	<0.05
Lungröntgen	0,02/bild	1
Skallröntgen	0.07	3.5
Datortomografi av huvudet	2	100
Datortomografi av bröstkorgen	8	400
Skelettscintigrafi med Tc-99m	4	200
Dynamiska hjärtundersökningar med Tc-99m	6	330

Som man ser är den relativt höga risken vid en datortomografi av bröstkorgen inte större än risken med att arbeta ett år inom transportbranschen. Nyttan av dessa undersökningar väger i nästan alla fall vida tyngre än eventuella negativa effekter, och dessutom använder läkarna dem oftast bara som en sista utväg.

Vår kunskap om den joniserande strålningens effekter på människokroppen bygger främst på studier av följderna av:

1. atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och andra atomexplosioner – mer än 115 000 personer
2. röntgenundersökningar (särskilt genomlysning) – över 125 000 patienter
3. arbetare inom kärnkraftsindustrin – omkring 210 000 anställda
4. personer som har genomgått strålbehandling – över 250 000 patienter
5. invånare i områden med förhöjd naturlig strålning – över 100 000 personer
6. offren för kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima

I alla de nämnda fallen låg doserna från en bråkdel av en sievert till 1 Sv och däröver. Antalet undersökta personer är inte alls litet. Trots det är våra slutsatser välgrundade bara för relativt höga doser, säg över 200 mSv, och det råder stor osäkerhet om effekterna av små doser. Skälet är just att sådana effekter, om de alls finns, kräver att man undersöker ett enormt antal människor med olika sjukdomar som misstänks bero på strålning och jämför denna grupp (kohort) med en lika stor grupp människor som inte har kommit i kontakt med strålning.

Storhet	Enhet	Definition	Anmärkningar
Absorberad dos (D)	gray (Gy)	Den energi som mediet absorberar från strålningen	1 Gy = 1 J/kg
Ekvivalent dos (H)	sievert (Sv)	H = Q × D, där D är den absorberade dosen och Q är den relativa biologiska effektiviteten (RBE).	Den ekvivalenta dosen kan inte mätas direkt. RBE är till exempel 1 för gammastrålning, 5-10 för neutroner och 20 för alfastrålning.
Effektiv dos (E)	sievert (Sv)	Vävnadsviktad summa av de ekvivalenta doserna i alla angivna vävnader och organ i kroppen.	Tar hänsyn till olika kroppsvävnaders känslighet för strålning. 1 Sv = 1 J/kg
Aktivitet	becquerel (Bq)	Antal sönderfall per sekund	Denna enhet är oberoende av strålningens typ och energi. 1 Bq = 1 s-1

Utifrån studier av överlevande från Hiroshima och Nagasaki uppskattar man den ökade risken att få cancer till 5 % per Sv. Men eftersom omkring 20 % av alla dödsfall beror på cancer är vår normala risk att få dödlig cancer redan 200 000 mikrorisker. Det betyder att i en befolkning på 10000 människor som bestrålas med en dos på 1 Sv kommer 500 cancerfall att uppstå utöver de 2000 cancerfallen av andra orsaker.

Befolkningar som bor i områden med naturligt hög strålning studeras för att bedöma effekterna av små doser. En hypotes är att strålningens skadliga hälsoeffekter beror linjärt på dosen, även vid de lägsta doserna. Den kallas den linjära hypotesen utan tröskelvärde (LNT). Dess stora fördel är att det är enkelt och lätt att beräkna de förväntade effekterna. Efter Tjernobylolyckan visade sig dock LNT-uppskattningen av antalet extra cancerfall i USA till följd av nedfallet från Tjernobyl vara helt fel, och inga extra cancerfall på grund av denna händelse har någonsin uppträtt i USA. Därför är antingen riskfaktorn 5 % per Sv kraftigt överskattad för låga doser, eller också bör LNT-hypotesen över huvud taget förkastas.

Om man till exempel sväljer 100 tabletter paracetamol på en gång leder det troligen till döden. Enligt LNT-hypotesen är riskfaktorn för varje tablett då 0,01. Betyder det att om 100 människor tar bara en paracetamol kommer en av dem att dö? Det är osannolikt, vilket tyder på att sambandet i detta fall inte är linjärt.

Sambandet mellan effekt och dos är med stor sannolikhet inte heller linjärt.

Strålningens effekter beskrivs ofta som stokastiska eller deterministiska effekter. En bättre indelning vore tidiga och sena effekter, men det är inte den vedertagna terminologin.

Deterministiska effekter är lätta att bedöma: när stråldosen överskrider ett visst tröskelvärde uppstår en skadlig effekt (till exempel brännskador på huden eller vävnadsdöd). De förutsätter höga doser och är ganska sällsynta. Stokastiska effekter är en följd av att en levande cell rent statistiskt ”träffas” av en joniserande partikel (alfa, beta eller gamma) och att det bildas farliga kemiska joner, så kallade fria radikaler. Dessa radikaler angriper DNA, och som följd kan cellen börja dela sig och föröka sig på fel sätt. Med andra ord kan cellen mutera och bli en cancercell. Enligt detta resonemang har till och med en pytteliten stråldos en chans att bli katastrofal. Och om effekterna är statistiska kan de öka linjärt med dosen.

Deterministiska kontra stokastiska modeller
I deterministiska modeller	är modellens resultat helt bestämt av parametervärdena och begynnelsevillkoren.
Stokastiska modeller	har en inbyggd slumpmässighet. Samma uppsättning parametervärden och begynnelsevillkor leder till en mängd olika resultat.

Men omkring 15000 partiklar passerar genom våra kroppar varje sekund. Bara vid en medicinsk röntgenundersökning utsätts vi för 10¹¹ gammastrålar. Enligt LNT-hypotesen måste chansen för en elakartad mutation därför vara mycket, mycket låg, omkring 1 partikel på 30 000 000 000 000 000 (30 biljarder). Under ett 70 år långt liv kan den resulterande risken att få cancer på grund av denna strålning uppskattas till bara 1 på 900.

Vårt immunförsvar skyddar oss effektivt mot många sjukdomar, och genom att ta vissa läkemedel (till exempel vacciner) vet vi att det kan aktiveras och vara redo att bekämpa fienden när den dyker upp i kroppen. Hos möss som bestrålades med en relativt liten dos på upp till 200 mSv ökade nivån av antikroppar avsevärt och minskade först efter mycket stora doser. Möss som bestrålades med en dos på 0,5 - 1 Sv fick faktiskt färre cancerfall än en obestrålad musgrupp. Bestrålning med låga doser används ofta vid cancerbehandling, och de höga stråldoser som används vid cancerterapi tolereras bättre om låga, skyddande doser har getts tidigare.

Omkring en miljon mutationer uppstår naturligt i varje cell varje dag! Ungefär en tiondel av dem skadar DNA:ts dubbelsträng. För att överleva har kroppen ett naturligt reparationssystem. Men om skadorna sker mycket snabbt och i stor skala är det kanske inte möjligt att reparera dem tillräckligt snabbt eller grundligt. Därför beror den joniserande strålningens effekter inte bara på dosen utan också på doshastigheten, vilket tyder på ett icke-linjärt samband.

Trots att vi har studerat strålningens effekter länge har vi fortfarande ingen tillförlitlig riskmodell. För närvarande använder många riskmodeller ett antal parametrar som anpassas utifrån experiment men vars statistiska styrka inte är stor. Därför måste vi också lita till sunt förnuft, som bygger på observationer och inte på opålitliga spekulationer.

År 1982 skickade Bernard L. Cohen enkäter till slumpvis utvalda medlemmar i Health Physics Society och Radiation Research Society. Han såg till att de utvalda var anställda vid universitet och inte av staten, så att de inte behövde oroa sig för att få sparken på grund av enkätsvaren. De anonyma svaren från 211 personer visade att när man jämförde allmänhetens rädsla för strålning med strålningens verkliga farlighet var allmänhetens rädsla:

1. kraftigt mindre än realistiskt i 2 fall
2. betydligt mindre än realistiskt i 9 fall
3. ungefär realistisk i 8 fall
4. något större än realistiskt i 18 fall
5. betydligt större än realistiskt i 104 fall
6. kraftigt större än realistiskt i 70 fall

Detta var svaren från människor som kunde förväntas vara bättre informerade, kritiska och ofta ha vetenskaplig expertis. Vad kan vi då förvänta oss av alla andra, vars uppfattning främst formas av massmedierna, när de flesta medier oftast överdriver de verkliga riskerna? Det är därför människor som ofta motsätter sig kärnkraftverk av säkerhetsskäl bedömer risken med röntgenstrålning som lägre än den verkligen är.

Den allmänt accepterade årliga dosen på 1 mSv utöver den naturliga bakgrundsstrålningen (2,5 mSv) ligger säkert långt under den dos som kan vara skadlig. Det kan därför vara intressant att ange risken kvantitativt. ICRP, Internationella strålskyddskommissionen, rekommenderar riskfaktorn 5 %/Sv, som är rimlig för höga doser.

Det betyder att man i en befolkning på en miljon människor som bestrålas med en dos på 1 Sv kan förvänta sig 50000 extra dödsfall. Om dosen sänks till 1 mSv minskar antalet dödsfall till 50, vilket motsvarar 50 mikrorisker. Vi bör betona att för att vårt resonemang ska hålla måste dosen ges ögonblickligen, eftersom LNT bygger på effekterna av atomexplosionerna i Japan, som ägde rum på omkring 10^-8 sekund.

50 mikrorisker motsvarar

1. att röka 3 paket cigaretter
2. att cykla 600 km
3. att köra 3250 km med bil
4. att korsa en trafikerad väg 2 gånger om dagen i ett år
5. att dricka ett glas vin om dagen i ett år
6. en röntgen av njurarna

Om vi skulle vara konsekventa borde vi skydda allmänheten mot alla de risker som nämns ovan. Eftersom en genomsnittlig bilist till exempel kör omkring 10000 km per år borde bilkörning vara strängt förbjuden. Cykellopp som Tour de France (3500 km) borde betraktas som en oacceptabel risk! I praktiken tänker ingen ens på sådana begränsningar.

Samtidigt medför gränsen på 1 mSv extra dos per år verkliga ekonomiska kostnader. Cohens uppskattning av kostnaden för ett hypotetiskt räddat liv tack vare en så låg dosgräns motsvarar en årlig kostnad på 2,5 miljarder dollar för de amerikanska skattebetalarna. Den skulle kunna minskas kraftigt om dosgränsen höjdes med en faktor 10, vilket skulle stämma med den typiska variationen i den naturliga strålningsnivån runt om i världen.

Vi utsätts ständigt för naturlig kärnstrålning, medan mänskligheten framställer strålning på konstgjord väg med stor nytta men också med vissa risker. Nyttan omfattar kärnkraft samt användning inom sterilisering och medicinska procedurer som bidrar till att rädda miljontals människor.

Riskerna är svåra att ange. Den största risken är cancer, men eftersom cancer i sig uppstår ganska ofta är det svårt att veta vilka cancerfall som orsakas av strålningen och vilka som utvecklas av andra orsaker. Det är också svårt att veta hur riskabelt det är, eftersom de negativa effekterna av händelser som Tjernobyl eller Fukushima som regel överdrivs och skapar ogrundad rädsla hos allmänheten.

Förhoppningsvis kommer regeringarnas och allmänhetens syn på kärnteknik att utvecklas, eftersom alternativ energi är en mycket angelägen fråga och kärnkraft förmodligen är det säkraste, renaste och mest effektiva sättet att producera stora mängder elektricitet. Om besluten fattas på rent vetenskapliga grunder, utan påverkan från politiska eller ekonomiska faktorer, finns det en chans att kärnstrålning i framtiden kommer att behandlas på samma villkor som andra risker. Ju högre riskerna är, desto räddare blir vi. Men ju räddare vi är, desto mer bör vi anstränga oss för att förstå vad vi är rädda för och om vår rädsla är befogad.