Genom hela mänsklighetens historia har det funnits ett nära samband mellan krig och mänsklig kunskap. Fram till helt nyligen har detta sällan ifrågasatts. Krig har varit ett ständigt inslag i människans historia, och strid har länge betraktats som en absolut social nödvändighet och ofta som ett accepterat ekonomiskt medel.

Förstörelsen av Lakish – alabasterrelief från kung Sanheribs palats (regerade 704-681 f.Kr.).

Det var både en plikt och ett privilegium för medborgarna att kämpa för sin gemenskap efter bästa förmåga. Episk diktning och hyllande skulpturer förhärligar kriget i många mänskliga kulturer.

I mytologin och de gamla sagorna tillskrevs uppfinningen av nya vapen gudarna själva, vilket understryker hur högt vapentillverkning värderades i forntidens samhällen.

Vetenskapsmän har en social skyldighet att utveckla vapen. När krigare betraktas som en gemenskaps ledare och krigföring ses som ett grundläggande samhällsbehov måste vetenskapsmän oundvikligen vara beredda att arbeta för att stärka sitt samhälles militära styrka. Teknikens och industrins utveckling har ofta sitt ursprung i militära behov.

För den store matematikern Arkimedes var all verksamhet som syftade till att producera varor ovärdig hans geni, eftersom han hade ägnat sitt liv åt den rena vetenskapen.

Med viss möda hade kung Hieron II av Syrakusa övertalat Arkimedes att gå från teori till praktiska tillämpningar och bygga vapen för försvar och anfall. De visade sin effektivitet år 212 f.Kr. när Syrakusa försvarades mot romarna under Marcellus, som intog staden först efter en åtta månader lång belägring.

Giulio Parigis Arkimedes uppfinningar: brännspeglar och järnhand (Uffizierna i Florens).

Under ptolemaiernas styre blev Alexandria under 200- och 100-talet f.Kr. ett viktigt centrum för vetenskaplig forskning på flera områden, däribland en verklig skola för militär teknik. De alexandrinska vetenskapsmännen strävade efter att förena teoretisk vetenskap med konkreta praktiska tillämpningar.

Ktesibios (verksam 285–222 f.Kr.), skolans grundare, tillskrivs uppfinningen av en ångdriven kanon, medan Filon från Bysans forskade om kastmaskiner baserade på en stringent tillämpning av mekaniken.
Herons avhandlingar om krigskonsten innehåller bland annat tabeller för artilleri och dimensionerade modeller av krigsmaskiner, härledda ur grundläggande teori.

Belägringsmaskiner enligt Filon i en grekisk handskrift från 1000-talet.

Uppbyggnaden av det antika Romarriket krävde århundraden av krigföring i hela Europa, Mellanöstern och Nordafrika, men vetenskapsmännen bidrog inte med några egentliga tekniska nyheter. Utvecklingen kom från den militära miljön och från generalerna, som oftast var utmärkta organisatörer. Vitruvius (1:a århundradet f.Kr.) och Vegetius (400-talet e.Kr.) beskriver i sina avhandlingar de alexandrinska krigsmaskinerna utan att ta upp deras vetenskapliga principer: författarna är främst intresserade av arméernas organisatoriska och administrativa problem.

De lärdes värld och hantverkarnas värld hade ingenting gemensamt under större delen av medeltiden, varken i den kristna eller i den arabiska civilisationen. Framstegen inom vetenskapen och inom de mekaniska tillämpningarna kunde inte befrukta varandra.

Situationen började förändras på 1200-talet: lärda som Raimundus Lullus, Robert Grosseteste och Roger Bacon betonade behovet av experiment inom vetenskapen och av teoretisk grund inom ingenjörskonsten. Villard de Honnecourt, Guido da Vigevano och Conrad Keyser i början av 1300-talet förkroppsligade den nya lärde militäringenjören.

Den italienska renässansens män var på samma gång konstnärer och hantverkare, humanister och militärer, genier som var övertygade om att de kunde åstadkomma vad som helst.

Brunelleschi, Jacopo Fontana, il Taccola, Valturio, Leon Battista Alberti, Filarete, Francesco di Giorgio Martini och många andra ägnade sig också åt att konstruera maskiner, vapen och fästningar anpassade till de nya eldvapnen. De ville visa hur människans intelligens kan anta och vinna varje utmaning och skapa konst och kultur i varje sammanhang.

Leonardo da Vinci presenterar sig i sitt brev till Ludovico Sforza, Milanos härskare, inte som konstnär utan som en skicklig ingenjör, expert på alla grenar av krigskonsten. Hans studier av vapen, fästningar och instrument är fortfarande mästerverk inom ingenjörskonst och konst.

Galilei, som visade matematikens värde som verktyg för vetenskapligt tänkande, insåg behovet av experimentell bekräftelse av varje teori. Han lockades av tekniska problem, och vid sina besök vid arsenalen i Venedig deltog han i marin och militär forskning och utveckling. Han tillämpade också sina kunskaper i geometri och ballistik på militära anfalls- och försvarsanordningar.

Anfall mot en fästning – Galilei, All’architettura militare.

Marina ur som gjorde det möjligt att bestämma longituden någorlunda noggrant banade väg för de europeiska ländernas maktutövning över hela världen och för grundandet av kolonier i avlägsna delar av jordklotet.

Christiaan Huygens tillämpade 1656 Newtons mekanik för att konstruera ett bra precisionspendelur för sin astronomiska forskning, och på 1680-talet arbetade han med marina ur för Nederländska Ostindiska Kompaniet. Det första mycket noggranna marina uret tillverkades i England av John Harrison på 1730-talet.

J. Harrisons marina ur H1 (på National Maritime Museum, Greenwich, England).

Longitudproblemet
För varje 15° man färdas österut flyttas den lokala tiden fram en timme, och det motsatta händer när man färdas västerut. Om vi känner till den lokala tiden på två platser på jorden kan vi därför använda skillnaden för att räkna ut hur långt från varandra platserna ligger i longitud, österut eller västerut. Detta visade sig vara mycket viktigt för 1600-talets sjömän och navigatörer. De kunde mäta den lokala tiden genom att observera solen, men för att kunna navigera behövde de också känna till tiden vid en referenspunkt för att kunna beräkna sin longitud.

År 1714 utlovade den brittiska regeringen £20 000 för en lösning som kunde bestämma longituden med en noggrannhet på en halv grad (2 minuters tid), en uppgift som ansågs omöjlig. John Harrison (1693-1776) tillverkade en rad allt bättre ur och nådde den krävda noggrannheten.

Under 1700- och 1800-talen inrättade flera europeiska länder militärskolor för utbildning av officerare i ingenjörskåren: den första i Turin 1739, därefter i Mézières i Frankrike 1748.

Framgångarna för Napoleons Grande Armée övertygade Europas härskare om betydelsen av effektivt tekniskt stöd för militära operationer, och Preussen (1816), Sverige (1818) och därefter Ryssland, Belgien, Spanien osv. inrättade tekniska militärskolor.

Även de polytekniska skolorna stod under denna period under militärens kontroll, och de flesta lärarna kom från armén, medan vetenskapsmän och akademiker bara var minimalt inblandade.

Uniformer för studenterna vid École Polytechnique 1814-1815. Polytechnique grundades 1794 av matematikern Gaspard Monge under franska revolutionen och blev en militärakademi under Napoleon I 1804. I dag drivs institutionen fortfarande under det franska försvarsministeriets tillsyn.

Under 1800-talet uppträder en ny huvudaktör inom den tillämpade forskningen: de stora industriföretagen, först i USA och sedan i Tyskland.

Det ledde till hemlighetsmakeri och planering inom forskningen, nya arbetssätt som begränsade vetenskapsmännens traditionella frihet och hindrade dem från att vinna anseende genom att publicera sina resultat.

Kemin blev till exempel en avgörande industrisektor av militär betydelse. Uppfinningen av trinitrotoluen (TNT) 1863 och av Alfred Nobels dynamit 1867 skulle få fruktansvärda följder i de kommande krigen.

Den omfattande användningen av sprängämnen på första världskrigets slagfält krävde att industrin optimerade produktionen och utvecklade ny teknik. I Tyskland skapade industrimannen Fritz Haber en organisation för kemisk krigsforskning, där både militära och civila vetenskapsmän rekryterades. Under första världskriget används kemiska stridsmedel på slagfältet – klor (1915), senapsgas och fosgen (1917) – och de orsakar över 1400000 offer.

Det franska företaget Schneider et Cies paviljong på världsutställningen i Paris 1900. Företaget grundades 1836 och var en stor vapentillverkare under de två världskrigen; efter andra världskriget utvecklades det till Schneider Electric.

Första världskriget förde med sig många nya tekniska framsteg till slagfältet, som betongbunkrar, eldkastare, kemiska vapen, flygbombning, ubåtar med lång räckvidd osv. Men ingen ny militär taktik utvecklades för att utnyttja den nya tekniken. Soldaterna fick föra ett traditionellt krig och led samtidigt enorma förluster på grund av den nya tekniken. De militära institutionerna var konservativa och långsamma att anpassa sig.

Å andra sidan krävdes det för första gången att de vetenskapliga organisationerna som sådana skulle stödja krigsinsatsen, och staten tog ansvar för och kontroll över den vetenskapliga forskningen genom att inrätta forskningsministerier. Sedan dess har vetenskap och industri i allt högre grad blivit ansvariga inför regeringarna och beroende av statligt stöd.

Bilden till vänster visar den unga Irène Curie när hon kliver ur ett röntgenfordon tillhörande den franska armén. Under första världskriget inrättade hennes mor, Maria Skłodowska-Curie, de första mobila röntgencentralerna för militären.